jag trodde att ens familj skulle stå bakom en i vått och torrt eller i alla fall att föräldrar ska stötta sina barn och inte hålla på att vara så jävla elaka mot dom hela tiden eller säga elaka kommentarer och gud vet allt! Nu har jag fått veta att mina föräldrar varit inne på¨min blogg,. hoppas att ni hittade något kul att läsa? Ja, det är mycket ni inte vet om mig då ni känner mig inte!!!! Jag har inte heller något ansvar till er och jag måste inte vara den duktiga och välstädade maria som ni vill jag ska vara. Jag får vara den jag är och jag duger bra som den jag är!!!!

Nu har jag gjort mitt val och jag lever MITT liv som jag vill göra det! Jag är trött på att bli hunsad och hela tiden få skäll eller banning eller gud vet allt, jag vill inte leva så längre!!!

Adjö till er min familj! Ni får klara er bra utan mig!!!

Jag har varit på två bandymatcher nu tillsammans med Robban och jag verkligen älskar det, det är underbart att titta på och jag är verkligen inne i spelet när det är igång och sedan att hålla handen med älsklingen samtidigt - kan inte bli bättre!! Så jag har nu ett lag jag hejjar på (hehe) och det är ju självklart SAIK! :D Och de är ruskigt bra och roliga att titta på, och jag har några favoriter. :P


Men fasen vad kul det är!!!! Hejja hejja! :) hihi.. Fredag, imorgon är det ny match igen och då här på hemmaplan. Skojsigt! :)

Var på bandy i Falun igår (hur roligt som helst) och jag och älsklingen fick nog höra den mest komiska kommentar man kan tänkas höra!! :) haha, jag undrar hur speakern tänkte, men jaa.. Roligt var det iaf.

Det var iaf i pausen och han skulle berätta hur det gick i andra pågående bandy-matcher runt om i landet och han berättade dom och vi var ju nöjda och glada. Sedan kommer han till tals igen, och ni skulle bara höra hur dumt det lät!!

"Ja jag tar resultaten igen i de andra matcherna då det var många som inte hörde innan då de hade korv i mun"

Robban kan ju inte vara tyst (hehe) och menar på att "hade de korv i öronen eller vad är problemet till att de inte kunde höra resultaten innan?"..

Så jädra roligt! hahaha.. :P

Ska skapa en ny blogg nu inom kort tänkte jag. Tänker ha kvar denna men inte besöka den. Vill inte göra mig av med alla de minnen som finns här, men de finns mest bara i text och inte i mitt huvud då jag har så jädra kasst minne! :P

Men jag ska starta ny blogg och jag meddelar här i bloggen när jag kommit på ett bra namn! :)

jag är verkligen så himla lycklig här uppe! Nu har jag varit tillsammans med Robban i 1 vecka och jag har även varit här uppe i 1 vecka och jag trodde inte att det skulle kännas så bra och så rätt och så vidare, men det gör det och många gånger mer!! Jag har verkligen inte tröttnat på honom utan snarare har min kärlek till honom bara växt sig större och större och jag är lycklig, förälskad, trygg, harmonisk och lugn här uppe. Jag känner sådant inre lugn som jag inte gjort innan. jag känner mig verkligen älskad och uppskattad och accepterad och jag är inte rädd eller något sådant.  Jag kan slappna av och vara mig själv helt och hållet. Jag känner att jag har hittat rätt! :)

Nu är det lite mer än 1 vecka kvar tills jag åker ner till mitt gamla hem i kristianstad och ska ordna upp lite grann. Men kommer inte stanna där nere längre än nödvändigt. Kanske skulle se till att boka en biljett nu i dag kanske tillbaka hem hit till Sandviken.

Ja ni läser rätt, jag kallar Sandviken för mitt hem för det känns så. Jag känner mig verkligen hemma här och det känns verkligen underbart! Jag är så lycklig!!

jag tänkte bara slänga iväg ett kort litet meddelande här om att jag lever, jag mår bra och har det bra. Jag är uppe i Sandviken och har det toppen här uppe. Det som är jobbigt är att min familj är elaka mot mig och så vidare, det är lite kämpigt - men va fan.. Livet är ju en kamp, så varför skulle det vara enkelt för mig nu??

jag har i alla fall en hel del planer för resterande år, resterande liv och så vidare. Jag ska börja tänka på MIG SJÄLV och ingen annan, trots att alla håller på att tjata att jag ska tänka på andra!! :(

Nee, nu ska jag gå igen. Tänkte bara uppdatera som allra hastigast! Jag lever och njuter av att leva! Sandviken är underbart!

Jag har haft en bra dag idag. Jag har vaknat av mig själv, eller nja av väckarklocka men till sist kom jag i alla fall upp! haha.. Jag gick upp och sedan satte jag igång med dagen. Tog en kopp kaffe, började ladda en mp3 med musik och så vidare. Sedan har det rullat på här hemma.

jag har hunnit med att städa kattlådorna, kasta massa sopor, lämna biblioteksböcker, handla, baka en kaka till Sebastian imorgon på hans födelsedag, pratat lite med Robban i telefon men det var bara 15 minuter. :) Sedan har jag gjort skolarbete och även pratat och tagit hand om katterna lite grann. Men jag har trivts idag. Jag har varit ensam liksom! :D

jag vet inte varför jag blev så ledsen, ångestfylld och allt blev så himla jobbigt men det blev så tyvärr. jag känner mig på ett sätt så himla jagad just nu. Dels är det av Sebastian som hör av sig när han är på jobbet och sedan när han är här hemma så vill han ju umgås med mig och jag vill ju gärna vara snäll och jag kan umgås med honom i några timmar sedan känner jag att jag vill ha min ensamtid. Men inte får jag mycket ensamtid då, nej då ringer en annan kär person till mig. så igår blev det lite mycket, jag kände det under hela dagen igår.

Så vad har jag då gjort åt det idag? haha, inte mycket egentligen.. Men jag har i alla fall lagt av mig mina mobiltelefoner inne i mitt sovrum, sedan har jag inte alls varit i närheten av dom så jag har inte lyssnat om jag fått sms eller så och jag har inte heller sprungit in hit och tittat på dom. Nej jag har helt enkelt gjort det jag vill göra idag, jag har varit med mig själv och jag har haft det jättebra också. Jag har verkligen trivts och jag känner att det var just vad jag behövde! Jag vill inte vara jagad, jag vill inte vara uppkopplad eller tillgänglig hela tiden. Jag vill kunna stänga av mobilen egentligen och bara få finnas till. Men jag vet att dels Sebastian men också Robban i så fall skulle bli oerhört oroliga om jag har stängt av mobilerna helt och hållet men jag får väl  helt enkelt i så fall förklara innan jag gör det. Jag kanske ska göra det imorgon? Ja, det är ett mål för dagen helt enkelt. Att stänga av mobilerna helt och hållet och bara ta hand om mig själv. Imorgon är ju sista dagen jag är hemma sedan kommer jag åka iväg och vara borta lite mer än 2 veckor, så jag behöver nog min lilla ensamtid imorgon. Jag tror faktiskt det.

Jag klagar inte, det är kul att vara älskad och omtyckt och det är kul att de bryr sig om mig. Så missförstå mig inte fel, jag vill bara inte alltid känna mig så himla jagad liksom. Jag är annars van vid att inte prata med någon alls om dagarna till att nu gå till att prata med Robban om dagarna och sedan med Sebastian på kvällarna. Jag får aldrig lugn och ro! haha, det kanske bara är till att vänja sig vid det! :P haha, men det tar tid att göra det. Allt tar tid med mig! Jopp

På torsdag morgon åker jag iväg på en lång och trevlig resa upp till Gävle-trakterna!!! :D Ska vara av en stund och det kommer verkligen bli roligt och jag ser fram mot det.. Åhh fasen vad skoj det ska bli!! ♥♥

Jopp, har haft en helt okej helg ändå. Igår hade vi det riktigt kul men det var kanske för att vi var så himla sysselsatta med att möblera om och städa och dona - men det gick hur bra som helst och inga sura miner eller något sådant. Känner inte igen Sebastian men jag hoppas verkligen att han kommer klara av detta och att han kan gå vidare med sitt liv.

Nu har vi separata sovrum, jag sover i det stora sovrummet och han i det lilla. Så just nu har jag 7 djur inne hos mig, 6 stycken som bor här hela tiden (ormar, degusar och chinchillor) och den 7:e sötnosen är Wilde som inte går ut från detta rummet. Nope han ligger alltid i min säng, dag som natt!:P

ja jag sitter eller halvligger nu i sängen och har tagit med datorn in hit, det går jättebra och det är riktigt mysigt. Jag gillar det!!

Åhh ni anar inte hur gott jag sov i natt. Egen säng, ensam och så vidare. vaknade upp med ett lätt hjärta och lugn inombords och ett leende på läpparna.

Ska imorgon se till att skriva ut papper om skilsmässa och se hur det går tillväga om den ena inte vill skriva under, men det ska lösa sig. Ska även se till att betala in 450 kronor.

Det känns dock bra att vara vän med Sebastian, han mår jättedåligt och jag vill ändå stötta honom så gott jag kan. Jag kan inte bara överge honom nu som han är..

Jag orkar inte skriva vidare mycket just nu om det som har hänt de senaste dagarna, men det har minst sagt varit mycket känslor i omlopp och jag har haft det väldigt jobbigt om kvällarna när Sebastian varit hemma.

I alla fall så kom Sebastian med en bra lösning ikväll och det är något jag kan acceptera och gilla. Vi ska fortsätta bo ihop, i alla fall under uppsägningstiden eller så vidare. Han vill hjälpa mig rent ekonomiskt och eftersom han tjänar mycket mer än mig så har jag något att vinna på det, då jag bara går på CSN-bidrag.

Men jag kommer kräva att vi sover i olika sovrum, så det är ju tur att vi bor i en 3:a. Visst, jag får ju kanske sova med ett gäng katter och kattlådor och så vidare, men det är de värt för att få ensam tid och känna att det faktiskt är slut mellan mig och Sebastian men ändå att vi kan vara kompisar/vänner.

Jag längtar så efter en sak men jag kan inte skriva om det riktigt än. Men jag ser fram mot det och det gör att jag orkar vidare liksom!

Då var mitt första och kanske enda äktenskap i livet över... Det är ca 4 år sedan jag lärde känna Sebastian, det är nu också över för vår del. Jag har en klump i magen, men det är nog rätt beslut jag tagit. Jag menar - hur vet man att man tagit rätt beslut? Det vet man inte, inte förrän det antingen är försent eller förrän det bevisats att man tog rätt beslut.

Jag kan säga som så att jag tackar dig Sebastian för 4 år tillsammans, men nu är det dags för mig att stå på egna ben och försöka hitta mig själv och ta reda på vad jag är för människa. Jag kommer aldrig glömma dig, jag kommer alltid minnas dig med glädje och fina ord. Lite väl sjuka skämt ibland kanske! *skrattar* Men vi har växt ifrån varandra, och det smärtar mig enormt att jag gjort dig illa och att jag fått ditt hjärta att brista. Du får känna och tycka vad du vill om mig, det är mer än okej. Se till att få ut dina känslor så de inte förgör dig på insidan. Men gör dig inget illa! Jag vill inte att du gör dig själv illa! :(

Men nu är det över, nu ska jag hitta lägenhet, fixa med säljesannonser och så vidare och skriva ut papper. Det är mycket att göra. Jag ska ta tag i det, men kanske att jag inte orkar riktigt idag. Jag får se helt enkelt. Men jag ska till min läkare på psyk idag i alla fall! Prata med honom.. ehm.. Ja..

Jag visar sällan mina svaga sidor, jag tillåter mig inte att gråta inför vem som, jag tillåter mig inte att visa mig svag och så vidare. Jag vill alltid stå med rak rygg, huvud och blick framåt och visa upp en stark person...


men idag har jag en sak att erkänna och lägga fram i bloggen....



Jag är så förbannat trött, jag är psykiskt utmattad. Jag orkar inte kämpa lika hårt, jag orkar inte... *gråter* Jag är helt slut, hela min kropp skriker att den vill inte mer.. Jag vill inte mer.. Jag orkar inte mer..


*suck*

Det är mörkt utomhus, det är rätt dunkelt här hemma i lägenheten men framförallt är det mörkt i mitt sinne och i min "själ".. Jag mår som sagt inte alls bra och jag vet att jag inte ska sitta och älta det men jag har inte heller någon att prata med detta om, då jag inte vill prata med Sebastian om det. Jag har inte min psykolog då han verkar vara sjuk fortfarande och så vidare, så jag får helt enkelt ta och använda mig av att skriva av mig det jobbiga och därför kommer det att skrivas här i bloggen...

Jag är ju egentligen väldigt van vid att må dåligt, jag är van vid att ha mina svackor och det är ju trots allt höst nu och då kommer det varje år en svacka. Jag har ju mått dåligt sedan jag var litet barn och så vidare, så jag vet ju att jag är inte som alla andra och jag vet vad det innebär att behöva kämpa och behöva jobba sig upp för jag faller ofta. Mina fall jag gör kan vara av olika längd, vissa gånger är det bara en kort sträcka och alltså inte vidare jobbigt att ställa sig upp igen, borsta av knäna och sedan gå vidare. Men ibland så faller jag desto längre, det är mörkare och kletigare och svårare väg att ta sig upp igen och trots att jag kanske ställer mig upp på fötterna så ser jag ändå inget slut, eller någon ljusning eller hopp i tillvaron. Nej, då är allt mörkt och svart.

Just nu är det så att jag har fallit ner i ett djupt hål, kanske inte det absolut djupaste jag varit nere i men dock ett djupt hål. Jag försöker varje dag att ta mig ett steg närmre toppen - men om jag ska vara ärlig så ser jag inte ljuset i tunneln. Jag ser inte vart jag är på väg eller så vidare. Jag VET vad jag har att vinna på det här, men jag ser lik förbannat ingen ljusning från min svacka. Men det kanske är så att jag inte tittar tillräckligt djupt, eller noggrannt. Kanske att min syn blivit lite suddig och därför har svårt att hitta gnistan igen..

Jag VET hur jag är när jag är bra, när jag är symtomfri och när jag kan vara 99% Maria och 1% Borderline. Men det är som Sebastian sa idag och det är så sant så, jag har bara själv inte insett det. Men just nu är jag kanske 90% Borderline och 10% Maria och det är inte ofta den riktiga Maria kommer fram och visar sig, utan det är den här dystra, ångestladdade och deppiga och frånvarande Maria som finns här. Jag ska inte gräva mig ned djupare, jag ska jobba för att komma upp från detta och komma åter. Men det är inte så lätt som det låter.

Jag försöker, jag kämpar och jag arbetar stenhårt med detta! Men som sagt, det är inte lätt. Jag har så svårt att acceptera min sjukdom, jag har svårt att förstå varför allt detta skulle hända just mig!? Jag vet att det inte är utvalt att man ska drabbas av någon sjukdom innan man är född, men jag kan ändå inte låta bli att avsky mina föräldrar stundvis att dom satte mig till världen. Jag vet att många inte håller med om det, många är glada att jag finns och att jag lever och att jag kämpar på. Men jag kan ibland bara känna sorg över hela min existens.

Jag ska ta allt från början igen, jag ska acceptera min svacka och jag ska acceptera min störning och mina svårigheter och mina svagheter. Jag måste göra det för att komma vidare, för att någon dag någon gång kunna vakna med ett leende på läpparna, glädjas åt att leva och ta itu med dagen med gott humör och kunna sprida glädje och lycka och stråla som en stjärna. För så har det varit och jag vet att det kan bli så igen! Och det är ju själva målet.

MEN!!!

Jag är så FÖRBANNAT TRÖTT på att hamna i en grop. När jag har vant mig vid att vara frisk, må bra och fungera normalt, när jag slutat oroa mig för nästa svacka och bara njuter av livet -- jo visst fasen ramlar jag då! :(

Men jag är en kämpe, jag ger aldrig upp.. Men alla kommer ju till sin gräns vad de klarar av och vad de kan hantera! Eller hur? Jag undrar om jag inte snart nått min gräns, hamnat vid vägens ände och det inte finns något lyckligt slut på "Sagan om Maria den störda"...